Domsöndagen

Kristi återkomst eller Så görbart och så svårt

Är det ett genomgående drag att vi lägger fokus på fel saker? 

På efterrätten istället för på etiken? 

Dog Jesus i en känsla av att vara totalt missförstådd?

Och gör vi, som Kent Wisti menar, dogmatik av det som är tänkt som pedagogik?

Är Jesus förbannad på att vi delar upp världen i vi och dem? I fattiga och rika? I innanför och utanför? Är det därför han vill säga till oss att bara han kan skilja oss åt? Och är det därför han vill visa oss att varken får eller getter vet om ifall de är får eller getter?

En frikännande dom är också en dom.

Får vi/ska vi mjuka upp hårda texter? 

Eller missar vi då att ta vara på den ilska som texten ger uttryck för?

Rädslan för att bli domspredikant.

Vad händer med texten när den läses av någon som just nu känner sig utsatt för en väldig orättvisa? Handlar texten då om rättvisa? Är det egentligen det vi är rädda för: rättvisa? För att vi vet vilka vi är? Men glömmer vi då inte nåden? Är det så att rättvisan är som otäckast när vi inte riktigt litar på nåden?

Vi fäller själva domar, utan att ens vara medvetna om det.

Vad är det som spelar roll på dödsbädden?

En text, en predikan, kan väcka till dåligt samvete -eller väcka till förändring. 

Hur gör man för att inte hamna i dåligt samvete utan snarare i handling?

Och så de där kärlekshandlingarna:
Så görbart och så svårt. Varför gör jag inte detta mer?

Flykten från medmänskligheten: telefonen

Och var hämtar vi kraften?

Och så slutar alltihop i att vi behöver älska Gud. På olika sätt.

Klicka här för att lyssna på samtalet: 028 - Predikopodden